Av all Andalusiens musik är ingen mer överraskande än saetan. Under Semana Santas processioner, när de stora bärplattformarna svajar genom gatorna, klingar plötsligt en röst från en balkong — ingen gitarr, ingen förvarning — och allt stannar upp för att lyssna.

Ordet betyder pil, och det är precis så den träffar: ett kort, genomträngande flamencoklagorop riktat rakt mot den förbipasserande bilden av Kristus eller Jungfrun. Bärarna stannar, trummorna tystnar, och under en minut tillhör hela gatan en enda sångare och en enda uthållen ton.

Den befinner sig precis på gränsen mellan religion och flamenco. Saetan lånar det råa fraseringssättet från den djupa sången och riktar det mot himlen, och det är därför de största flamencorösterna alltid har värdesatt den — att sjunga en väl, från en balkong, är ett slags ära.

Man kan inte boka magin i förväg. De bästa saetas är halvt förväntade och helt oförglömliga, en påminnelse om att i detta hörn av Spanien har det heliga och det sjungna aldrig riktigt varit skilda ting.