Han föddes som Francisco Sánchez Gómez i Algeciras 1947 och lärde sig spela gitarr eftersom hans far satte honom att öva i timmar tills fingrarna blödde. Redan i tonåren turnerade han. Vid tjugo års ålder var Paco de Lucía den mest begåvade flamencogitarristen i livet – och han började bli rastlös.

Det han gjorde härnäst splittrade åsikterna och erövrade dem sedan. Han förde in den peruanska cajónen i flamencon, mätte sig med jazzmusiker som Chick Corea och John McLaughlin och bildade en sextett som lade till flöjt och bas till en musik som alltid bestått av gitarr, sång och handklapp. Purister flämtade till; världen lyssnade.

Hans samarbete med sångaren Camarón de la Isla resulterade i skivor som flamencofans fortfarande talar om med vördnad i rösten – två unika begåvningar som drev varandra allt högre, album efter album.

När han dog plötsligt 2014 sörjde Spanien honom som en statschef. Han hade tagit den mest lokala musik man kan tänka sig och gjort den till allas egendom, utan att någonsin släppa taget om sitt ursprung.