År 1922 bestämde sig två unga andalusier för att flamencon höll på att dö. Tonsättaren Manuel de Falla och poeten Federico García Lorca ansåg att cante jondo — den djupa sången, flamencons äldsta och råaste kärna — höll på att kvävas av kafénöjen, och de gav sig ut för att rädda den.

Deras svar var en tävling. På Alhambras Plaza de los Aljibes i Granada arrangerade de Concurso de Cante Jondo, med avsiktligt förbud mot professionella artister så att okända gamla sångare från byarna äntligen kunde höras. En ung pojke och en äldre man delade förstapriset.

Det väckte uppståndelse långt utanför Granada. Falla skrev passionerat om musikens urgamla rötter; Lorca föreläste om duenden, det mörka skälvandet som en äkta sångare framkallar. Tillsammans förvandlade de en folklig tradition till något som Spaniens konstnärer kunde ta på allvar.

Historiker debatterar fortfarande hur mycket tävlingen faktiskt räddade. Men den förändrade samtalet för alltid — och det är därför som den djupa sången, ett sekel senare, betraktas inte som ett turistnummer utan som en av Europas stora sångkonster.