Varje gitarr du någonsin hört — flamenco, klassisk, till och med den akustiska på en popskiva — står i skuld till en stillsam andalusier vid namn Antonio de Torres. Under sin tid i Almería och Sevilla i mitten av 1800-talet löste han de konstruktionsfrågor som alla andra fortfarande debatterade.

Hans genombrott skedde inuti lådan. Torres fläktade ut de tunna träribborna under ljudlocket och förstorade kroppen, vilket frigjorde toppen att vibrera och gav gitarren betydligt mer volym, värme och balans än något tidigare instrument. Han bevisade till och med poängen genom att bygga en gitarr med sidor av pappmaché — och den sjöng ändå.

Han standardiserade mensuren och de proportioner som gitarrbyggare använder än i dag. Ta upp en modern klassisk gitarr och du håller i grunden en Torres i händerna. De stora mästare som kom efter förfinade hans idé; nästan ingen av dem ersatte den.

Det är en typisk andalusisk historia: ingen fanfar, ingen förmögenhet — Torres dog fattig — bara en hantverkare som stilla förfinade ett föremål tills hela världen tog det till sig utan att riktigt lära sig hans namn.