Innan det fanns spansk pop fanns coplan. Den blomstrade från 1920-talet fram till mitten av seklet och lyckades pressa in hela romaner i tre minuter: kvinnor som svikits men aldrig kuvats, förbjudna kärlekar, skandaler i småstaden – allt framfört med en tjurfäktnings dramatik och en vaggsångs melodi.

Dess stjärnor var namn alla kände till – Concha Piquer, Juanita Reina, Imperio Argentina – och låtarna, som <i>Ojos verdes</i> eller <i>La bien pagá</i>, skrevs av ett legendariskt kompositörsteam som gav Andalusien sin egen motsvarighet till Great American Songbook.

Den fick ett komplicerat liv. Under Francoåren omhuldades och spelades coplan flitigt, för att senare av vissa avfärdas som gammalmodig kitsch – innan en ny generation sångare och artister återupptäckte den för dess rena emotionella mod och sina galleri av trotsiga kvinnor.

Lyssnar man idag känns den förvånansvärt modern: sjungna berättelser om längtan och värdighet, i en röst som vägrar be om ursäkt. Arrangemangen må vara omoderna, men känslorna har aldrig gått ur tiden.