
Sätt dig ner vid nästan vilken flamencoshow som helst idag och någon kommer att sitta på en enkel trälåda och trumma på dess framsida med bara händer. Det ser ut som något som alltid har funnits där. Så är det inte: cajónen har varit en del av flamencon i mindre än femtio år.
Historien är ovanligt väl dokumenterad. 1977 var Paco de Lucía i Lima, vid en tillställning hos den spanske ambassadörens residens, där den peruanske slagverkaren Caitro Soto spelade. Rubem Dantas, den brasilianske slagverkaren i sextetten Paco just hade bildat, hörde möjligheterna och föreslog att de skulle ta med instrumentet hem.
Det gjorde de. Det nådde skivköpare med Pacos grupp i början av 1980-talet och spred sig med anmärkningsvärd hastighet. Spanska tillverkare förändrade sedan instrumentet genom att fästa gitarrsträngar eller virveltrådar bakom frontskivan för att ge ett metalliskt sus som den peruanska originalversionen saknar.
Purister muttrade, och några gör det fortfarande, över att en låda inte har något att göra i närheten av cante jondo. Alla andra tog helt enkelt till sig den, och nu är det en av de första saker många unga musiker lär sig. En tradition hålls vid liv genom att ta upp nya saker, inte genom att avvisa dem.