De flesta flamencostilar är uppkallade efter en känsla, en rytm eller en stad. Bara ett fåtal bär en hel stads namn — och Málaga har en av dem. Malagueñan växte fram ur de gamla lokala fandangos under artonhundratalet, saknade ner, befriades från sin dans och förvandlades till något en sångare kunde sjunga med hela bröstet.

Det som gör den speciell är friheten. Malagueñan sjungs a compás libre — utan fast takt — så gitarristen följer rösten snarare än tvärtom. Det ger sångaren utrymme att förvandla en enda rad till ett litet drama, hålla en ton tills hela rummet håller andan med dem.

Den spred sig snabbt. I början av nittonhundratalet hade malagueñan spridit sig över hela Spanien och hoppat över Atlanten och slagit rot i Mexiko och övriga Latinamerika, där den fick nya egna melodier. Be om en malagueña i Veracruz och i Vélez-Málaga så hör du två kusiner som lämnade hemmet för länge sedan.

Trots allt kringströvande låter den fortfarande som härifrån: ljuset, havet, en viss stolt melankoli. När en Málagasångare inleder en malagueña uppträder de inte med historia — de talar stadens eget sångdialekt.