När Teatro Cervantes öppnade sina dörrar 1870 hade Málaga velat ha en ordentlig teater i decennier. Det som staden fick var ett smycke: en hästsko av förgyllda balkonger under ett tak målat av Bernardo Ferrándiz, vars väldiga allegori över Málagas näringsliv och kust fortfarande blickar ned över varje publik.

Det var nära att den inte överlevde. Bränder, stängningar och svåra tider hotade byggnaden vid mer än ett tillfälle under nittonhundratalet, tills staden köpte och restaurerade den på 1980-talet. I dag är den Málagas kulturella flaggskepp – hemmaplan för filmfestivalen, operasäsongen och stadsorkestern.

Akustiskt tillhör den en äldre, varmare värld. Byggd innan mikrofoner fanns, konstruerades den för att bära en oförstärkt röst ända upp till den översta balkongen – och det gör den fortfarande. Sångare som spelar på arenor året runt brukar säga att en kväll på Cervantes känns närmare, mer ärlig, nästan intim.

Det är dess hemlighet. I ett och ett halvt sekel har samma sal huserat zarzuela och jazz, flamenco och filmpremiärer – ett bevis på att en stor salong inte åldras. Den fortsätter bara att ge staden en värdig plats att samlas på.