
När nätterna blir längre är här ett stycke gjort för dem. Manuel de Fallas El Amor Brujo — Kärleken, trollkarlen — är en flamencospökhistoria: en ung andalusisk änka, Candela, hemsöks av sin döda älskares svartsjuka ande, som varje natt återvänder för att ställa sig mellan henne och den levande man hon vill ha.
För att bryta förbannelsen dansar hon. Vid midnatt utför hon Danza ritual del fuego — Den rituella elddansen — och lurar spöket in i flammorna och bort från sitt liv. Fallas musik till den scenen, full av skälvande stråkar och stampande rytm, är ett av de mest hänförande stycken som skrivits för orkester.
Det började 1915 som en gitanería för en flamencosångare i Granada och växte sedan till den balett världen känner. Dess rötter är ren Andalucía: melodierna är släkt med den djupa sången, och dramat kommer rakt från grottornas och campons folklore.
Spela den högt en mörk oktoberkväll och effekten blir exakt den avsedda — lite kuslig, lite farlig och omöjlig att sitta still genom. Vissa spöken, visar det sig, besegras bäst med dans.